Därför gav jag politiken en chans
Och varför jag var nära att lämna mitt parti
Jag var intresserad av frågorna men inte aktiv alls. Så sammanfattas hela mitt politiska liv från ung vuxen till numera vuxen 34 åring.
Som nykläckt student år 2009, med ett år kvar till valet 2020, hade jag som många andra börjat dricka vin och diskutera lösningar på alla världens stora frågor. Det fanns tydliga grupperingar bland människor jag umgicks med. På universiteten, dit många barndomsvänner flyttat, var det humanismen och vänstern som dominerade. Bland de som börjat arbeta efter studenten var det mer mot mitten eller politisk höger i mina kretsar.
Det var en förmån att få kastas runt mellan olika läger, istället för att endast få diskutera och debattera i ett och samma läger. Utvecklingen var spännande. De som brann för vänsterfrågorna tenderade att debattera sig längre och längre ut på skalan. På samma sätt blev det med folket på högerskalan. Den etablerade mitten tycktes krympa.
Jag själv drogs åt höger ganska snabbt. Jag brann för frihet och ägandeskapet. Det stod högt i förhållande till allt annat. Så pass högt att jag i unga år förespråkade någon slags anarki och kapitalism i symbios - jag blev anarkokapitalist.
Entreprenörer kan väl äga vägar, broar och allt annat? Någon stat behövs inte utan låt folk lösa det själva utan statliga hierarkier.
På läslistan hittades böcker som “The Sovereign individual” och “Atlas Shrugged”. Jag har till och med en slips kvar från den tiden som föreställer Atlas som bär världen på sina axlar. Ett forna föremål från mina unga år.
Jag fick snabbt problem med anarkokapitalismen. Allt eftersom jag blev äldre började jag sakta men säkert inse att systemet vi har inte är så dumt ändå.
Jag hann bli av med ett jobb och det fanns ett skyddsnät där. Vänner och familj som åkte på lite svårare sjukdomar fick hjälp och är idag friska.
Den som fortfarande är anarkokapitalist hävdar givetvis det lilla jag precis nämnde hade kunnat lösas av privata entreprenörer och att det inte är något argument för statens existensrätt.
Anarkokapitalister har sällan förtroende för institutionerna (konstigt nog!). Trots att dom idag lever på vår gemensamma infrastruktur när dom spolar sin toalett, eller promenerar på trottoaren till ICA. Där köper dom varor som livsmedelsverket granskat åt dom att produkten är säker. Och så vidare. Visserligen har dom inte så mycket till val om man väljer att bo här.
Och det är väl någonstans här gränsen går för mig och där man behöver göra ett val. Vill man stå fast för det man tycker, eller är man benägen att anpassa sig till den verklighet som råder. Kan man tänka sig att göra den verklighet som råder bättre?
Jag tycker att demokratiska institutioner skall basa över våra gemensamma behov som människor. Jag tycker att folket ska få välja vem som ska basa. En representativ majoritet som styr över en minoritet gör det på begränsad tid och den som är korrupt eller på andra sätt inte har förtroende längre kan enkelt bytas ut. Antingen med hjälp av en löpsedel eller på valdagen.
Givetvis är det inte ett perfekt system. Men det gör heller inte anspråk på att vara perfekt. På sikt, med hjälp av journalistiken och medborgarna så rensar det demokratiska systemet ut sig själv. Även om det ibland tar lite tid. Jag tror inte att alternativa styret eller icke-styren gör det lika effektivt som det demokratiska. Som höger tycker jag givetvis om just effektivitet.
Det är väl någonstans när jag insett detta som jag landat och låtit åren gå. Som ung vuxen har jag försökt hitta både ett lämpligt arbete men också en livspartner. Sagt och gjort.
När det mesta kom på plats och jag köpt min första lägenhet i min hemstad Nynäshamn så bestämde jag mig för att stötta ett parti. Inte bara genom att rösta på det partiet utan att faktiskt bli medlem också. En liten slant varje år i medlemsavgift som kanske hjälper att vinna några extra röster. Mycket mer än så var det inte för mig den första tiden. Det skulle givetvis ändras.
Det var inte fören jag själv och min fru tragglade oss igenom den svenska byråkratin där hon som Ukrainare på flykt från ett hemskt krig knappt kunde öppna ett bankkonto. Det var då jag insåg hur svårt det var att komma in i det svenska samhället. Det var raka motsatsen till både effektivt, fritt och välkomnande. Att få hjälp att komma vidare krävde en enorm kamp.
Inte nog med det. Vi redan fått en käftsmäll från Migrationsverket som avslagit vår ansökan om att få ett riktigt uppehållstillstånd genom anknytning. Detta pga att Putins stridsvagnar hann före Innas intervju på svenska ambassaden i Kyiv - som vi väntade på. Mer om det i en separat artikel senare.
Uppdatering:
Massflyktsdirektivet - livet på paus?
Jag och Inna träffades våren 2021 och blev ett par till sommaren. I slutet av sommaren fick hon åka hem till Ukraina igen och söka uppehållstillstånd för att flytta till mig i Sverige. Detta är en process som kan ta mellan 15-18 månader. Huvudregeln är att man behöver söka det utanför…
Bägaren rann över mig när regeringen presenterade att ukrainare skall få folkbokföra sig här (två år efter krigets start!) - men med begränsningar i rättigheter. Detta var bortom all rimlighet. Det fick vara nog. Jag var besviken och förbannad på den regering jag både röstat fram och stöttat med mitt medlemskap.
Jag skrev ett långt argt brev till Moderata Rikskontoret och min lokala förening. Där jag förklarade att jag ville lämna partiet och varför. Efter några veckor fick jag svar av Marcus Svinhufvud som leder Moderaterna i Nynäshamn och som också är kommunstyrelsens ordförande. Det var ett förstående svar. Men också en inbjudan till att träffas och prata lite.
Vi tog en fika. Den blev lång. Jag tror den varade i lite drygt 2-3 timmar. Det var första gången jag mött någon som arbetar som politiker på heltid. Visserligen har jag fått skaka hand med USA:s 39:e president Jimmy Carter men det räknas nog inte riktigt som ett möte på samma sätt.
Även om inte Marcus bemötte min politiska kritik annat än att visa förståelse för min frustration, så lämnade jag ändå mötet med en ganska positiv känsla. Jag hade ställt alla mina frågor. Och Marcus visade en öppen dörr att kika in i. Frustrationen och känslan av maktlöshet vände till nyfikenhet.
Jag beslutade mig för att gå till ett gruppmöte som ett nästa steg. Jag kände ingen där. När det var min tur att presentera mig så sade jag bara mitt namn och “trevligt att träffas”. Det var mest intressant att sitta och lyssna de första mötena. Allt från aktuella frågor i olika kommunala nämnder, men också lite om vad de andra partierna driver för frågor och vad som kanske nyligen skrivits i någon tidning.
Mötena var trevliga. De flesta som sysslar med politik i en kommun har andra jobb och är helt vanliga människor. Allt från bilmekaniker till tjänstemän. Precis som en själv. Den gemensamma nämnaren är ju ofta värderingar och intresset. Framförallt är det viljan att jobba för att något skall bli bättre. Det vill i grund och botten alla som engagerar sig inom politiken har jag förstått. Det som skiljer är sakinnehållet i förslagen och lösningarna på olika frågor. Men att det ska bli bättre, det är alla överens om.
Efter en tid av att ha gått på flera gruppmöten blev jag uppringd av Marcus. Det fanns en stol som ersättare ledig i en nämnd; näringslivs- och arbetsmarknadsnämnden. Som ersättare är man med på allt, och man tar plats när en ordinarie ledamot inte närvarar - ett utmärkt sätt att få en uppfattning om hur det politiska hantverket fungerar.
Efter lite övervägande tackade jag ja till nomineringen några dagar senare. När kommunfullmäktige sedermera i december månad år 2024 beslutade om ledamöter, presidie och ersättare i nämnden, så var jag därmed förtroendevald.
Och på den vägen var det.