Massflyktsdirektivet - livet på paus?
Att bilda familj under tillfälligt skydd
Jag och Inna träffades våren 2021 och blev ett par till sommaren. I slutet av sommaren fick hon åka hem till Ukraina igen och söka uppehållstillstånd för att flytta till mig i Sverige. Detta är en process som kan ta mellan 15-18 månader. Huvudregeln är att man behöver söka det utanför Sverige, och få det beviljat innan man reser hit.
24 februari 2022 invaderades Ukraina av Ryssland och Inna valde att fly till Polen där jag hämtade henne. Väl hemma i Sverige var vår förhoppning att allt skulle gå smidigt med framförallt Migrationsverket.
Så fel vi skulle ha. Låt mig förklara.
Innan jag gör det så vill jag bestämt förklara att jag som medborgare tror på processen, även om jag anser att den fungerat förj*vla dåligt i vårt fall.
Detta hände oss:
Vi vänder oss till Migrationsverket direkt efter ankomst Sverige i mars 2022.
Vi påtalar att vi har en ansökan liggande om uppehållstillstånd för anknytning inskickad sedan ett halvår tillbaks. Den vill vi få prövad och beviljad. Det är krig i Europa och undantag mot huvudregeln borde kunna beviljas av den anledningen.
Personal på Migrationsverket på kontaktcenter och på plats i Sundbyberg rekommenderar oss att även söka massflyktsdirektivet för Inna. De förklarar för att oss att när vårt ärende sedan handläggs så kommer båda ärenden kunna prövas och vi kommer tillfrågas om vilket ärende vi vill gå vidare med i första hand. Detta är helt felaktigt, men det visste vi inte då.
Migrationsverket nekar ansökan om uppehållstillstånd baserat på anknytning och bifaller ansökan massflyktsdirektivet. Vi får besked på post utan att ha blivit tillfrågade.
Vi överklagar detta. Jag både mailar och talar med handläggaren på telefon. Han beklagar sig med “EU har bestämt…” (stämmer inte heller), men lotsar mig till en handläggare som jobbar med ärenden om anknytning. Denne avslår helt eftersom massflyktsdirektivet redan gäller och en person kan inte söka uppehållstillstånd när man redan har ett.
Jag överklagar beslutet igen till Migrationsdomstolen om att Inna bör få uppehållstillstånd baserat på anknytning istället då det är mer fördelaktigt och att hon bör ha bättre rätt till det. Vi bör få det prövat åtminstone. I min sakframställan påpekar jag även att tjänstemän på Migrationsverket har hanterat ärendet felaktigt och gett oss falsk information om hur handläggningen har gått till (att vi ska få välja vilket ärende som prövas). Mina yrkanden ogillas och Migrationsdomstolen fastställer Migrationsverkets beslut med vändande post.
Det fanns säkert anledningar och skäl till att slutresultatet blev som det blev. Vi är inte ensamma om att få det stämplat på detta vis. Med facit i hand tre år senare tror jag utfallet varit detsamma även om vi inte sökt tillfälligt skydd. Dvs. det hade tilldelats ändå på något vis.
Det tråkiga är sättet det hela gått till på och hur det påverkade oss där och då. Att det kan tillåtas finnas en sådan inkompetens hos en svensk myndighet som skall verka för stabilitet och rättssäkerhet i kris. För mig är det oförsvarligt.
Den maktlöshet man känner när man väl sitter där går inte att beskriva. Det påminner närmast om ett rättsligt övergrepp där inget ansvar finns att utkräva.
Några personer sade fel. Så var det med den saken.
Du undrar säkert. Varför är detta viktigt? Uppehållstillstånd som uppehållstillstånd? Inte riktigt.
Vår långsiktiga plan var att Inna skulle flytta till mig i Sverige. Ta sina betyg hos Komvux. Och därefter söka den universitetsutbildning på 1,5 år som krävs för att utländska apotekare skall kunna arbeta här i Sverige. Det skulle vara starten på vårt liv tillsammans.
Denna plan fick läggas på is där och då, även om vi kunnat påbörja det hela nu något försenat.
Massflyktsdirektivet har kostat oss dyrbar tid och orsakar daglig rädsla och ovisshet om framtiden. Vi har ingen aning om hur länge man får stanna på längre sikt, eller om det kommer gå att överklaga en utvisning senare.
Det värsta av allt är att massflyktsdirektivet gäller ett år i taget och nu är det inne på sista året. Man får inte heller tillgodoräkna sig tiden i Sverige med tillfälligt skydd för att kunna söka permanent uppehållstillstånd vilket jag närmast betraktar som ett dåligt skämt. Varför inte, lixom?
Ingen vet hur länge det tillfälliga skyddet kommer fortsätta förlängas, eftersom ingen vet hur länge kriget kommer pågå. Inget vet heller inte säkert vad som händer efter 4 mars 2026 när det löper ut. Det är förfärligt leva i en sådan osäkerhet.
Blir det fred så kan det tillfälliga skyddet och uppehållstillståndet upphöra tidigare. Givetvis ligger fred i allas intressen. Men hela situationen om vad som händer vår familj vid en eventuellt fred vilar som en blöt filt över hela våra liv just nu. Tar kriget slut så upphör ju det tillfälliga skydd som Inna har.
Vad ska hända med vår familj då, när massflyktsdirektivet upphör? Ska hon behöva lämna Sverige i 15-18 månader trots att vi numera har en liten bebis?
Detta är det ingen som vet idag. Eftersom det ännu inte kunnat prövas för vår del.
Vi är fast i moment 22 där man inte kan söka ett nytt uppehållstillstånd eftersom man redan har ett, trots att det inte är likvärdigt.
Detta är frågor vi brottats med i tre år nu.
Vi valde däremot att inte sätta livet på paus utan bildar vår familj och uppfyller våra drömmar ändå. Det gav oss världens finaste son som i dagarna fyller 6 månader.
Vi får ta striden för vår familj när det väl är dags. För den dagen kommer att komma.
Jag tycker det är helt bisarrt att det inte finns någon plan för hur personer som är i vår situation eller liknande skall kunna fortsätta livet, utan att behöva oroa sig för den dagen uppehållstillståndet slutar gälla.
Migrationsministern skriver i ett svar kring vad planen är så här. “Berätta att det inte finns någon plan, utan att nämna att det inte finns någon plan.”
Andra länder har redan börjat erbjuda andra spår för Ukrainare för att omvandla de tillfälliga uppehållstillstånden till mer lämpliga varianter baserat på arbete eller anknytning. Sverige gör som vanligt - ingenting, eller är sist på bollen.
Jag håller med om att EU bör sätta riktlinjerna här. Men det är inget som hindrar Sverige från att erbjuda en väg för människors bästa.
Det enda vi kan göra är att söka det tillfälliga skyddet. Igen. Vilket vi gjort för sista gången nu, eftersom det löper ut.
Jag har börjat gardera oss med färdigskrivna yrkanden om verkställighetshinder när skyddet väl tar slut. Hjälper inte det får man be regeringen stoppa en eventuell utvisning. Fungerar inte det är det mer eller mindre kört.
Om inte Inna har rätt att stanna i Sverige när freden kommer till Europa så bör i alla fall Williams rätt till sin mamma triumfa reglerna om att den sökande måste befinna sig utanför Sverige - kan man tycka.
Inte skulle väl den humanitära stormakten Sverige skilja en mamma från sin bebis? Eller?
Idag är det förövrigt exakt tre år sedan kriget började då Ryssland illegalt anföll Ukraina.
Och just nu kan vi bara vänta och se vad som händer. Precis som för tre år sedan.
Vi fortsätter fokusera på att leva här och nu och låter inget hindra oss från att leva vårt liv som vi vill och uppfylla våra drömmar.
Dock, i Migrationsverkets knä.