Att bilda en familj

Och allt vad det innebar för mig och mitt liv

Vissa är svårfångade på bild. Foto: Simon Löfgren

Vi är snart 6 månader in i föräldraskapet med allt vad det innebär. Det skrattas och kvittras. Bajsas och rapas. Leksaker flyger. Strålar av kiss finner alltid en väg förbi blöjan. Och det gråts och det tröstas. Det sovs inte särskilt mycket, men vi får det att fungera ändå. Inna blir oftast dagens MVP (“most valuable player” på gaming-språk).

Jag har ingen aning om solen sken eller om det var en molnig dag då William föddes. Det enda jag vet är att solen sken på vägen till Södersjukhuset i Stockholm, och det regnade på vägen hem. Vädret skiter man i när man ska bli förälder. Äntligen ska man få träffa sitt barn. Och vi skulle få bilda vår familj som nygifta.

Vi spenderade i princip hela helgen på BB. Vi åkte in på fredagen eftersom Inna hade gått över tiden och började få lite högt blodtryck. Då är det oftast dags för en “igångsättning” av förlossningen. Vilket skedde.

Vår William föddes vid lunchtid lördagen, dagen därpå. Sekunden han var ute tog livet en tvärvändning som du nu ska få läsa om. Livet innan har fått läggas till handlingarna. Men först, tillbaka till förlossningen.

Någon timme in i livet fick William komma till min famn. Han somnade rätt snabbt. Nyfödda bebisar är ofta helt slut av alla intryck och efter förlossningen, så dom sover i princip hela första dygnet. Någon mysig bebisdoft var det inte att tala om utan det var en distinkt doft av järn som jag minns tydligt.

Jag har svårt att känna något större i livet än när man håller sin nyfödda för första gången. Det är något jag bär med mig varje dag. Och varje gång jag bär honom så förs jag tillbaka till den stunden. Sen blir man snabbt tillbakaförd till verkligheten. Blöjan skall nämligen bytas. Och den kan inte vänta på bättre tider eller att Jupiter står rätt.

Faktum är att ingenting med små bebisar kan vänta. Inte ens en liten stund bara. I hela mitt tidigare liv har jag varit extremt konsekvent med att vara inkonsekvent. “Procrastination” har varit min paradgren på livets olympiad när det gäller alla måsten hemma. På jobbet är jag bättre men hemma är inte jobbet. Hemma har jag alltid varit noggrann med att måsten inte existerar i samma uträckning. Det går inte längre. Alls.

Jag har med andra ord fått pensionera mig från min paradgren. Uppgifter runt en bebis betas numera av vare sig man vill eller inte. Det är livets nya fas. Men det gör bara gott.

Söt som f*n och utvecklas i en rasande takt. Foto: Simon Löfgren

Få djur är så långt från funktionsdugliga som människan när den föds. Vi kan i princip ingenting praktiskt. Synen är sämst. Den kan i princip ingenting på egen hand. Gå. Sova. Sitta. Vända sig. Hålla saker. Tvätta sig. De flesta färdigheter tar ett år att utveckla. Fascinerande är dock att de flesta nyfödda kan suga mjölk direkt. Dem vet PRECIS hur och det kommer med den förinstallerade mjukvaran. Men that’s it typ.

Med det sagt finns det få saker som är så tillfredställande som att få se och uppleva sitt barns framsteg, och det första av allt. Leendet. Skrattet. Vändning från rygg till mage. Den busiga blicken. Allt det där föder lycka jag bär med mig länge.

Jag minns så tydligt när William fick sin tredje blick. Innan var det 1. neutral eller 2. gråt. Men när han kunde göra ett ledset ansikte innan han skulle gråta, det var häftigt. Nu 6 månader in så kommer det massor av ansiktsuttryck. Jag har tappat räkningen. Han söker kontakt och blir glad när man får kontakt. Han greppar saker och kan göra pruttljud med munnen. När det väl tar fart kommer det många saker på en gång.

Det är förtjusning blandat med en känsla av att man inte vill missa något när det väl händer. Jag vill nämligen inte missa något alls. Och nu när han gått från “totalt nyfödd” till “bebis-bebis” så börjar ju det roliga.

Man kan börja leka lite smått. Träna på rörelser. Gester. Han blir glad av sång. Det finns så mycket att hämta och uppleva tillsammans. Förutsatt att han är på rätt humör, fått mat och inte är för trött. Detaljer.

Varför är jag rädd att missa saker? Jo. Han kommer aldrig att vara så liten som han är idag. Tiden är nu. Allt är inbakat i perioder och faser. Vissa går snabbt och andra långsammare. Gemensamt är att allt passerar och något nytt tar vid.

Idag när jag skulle iväg till tennisen så gick jag in i rummet där han låg för att säga ta adjö för stunden. Då kommer leenden, skratt och han såg så glad ut över att jag gick in till honom.

En sån stund vill man aldrig att den ska ta slut. Men det gör den. Och nästa dag kan den perioden vara över, även om det är långt kvar till “tjarå farsan” med tonårsbrytning. Det gör ont att behöva gå.

Jag har en pärm som det står Simon på. I den finns sekretessbelagda dagisjournaler (ja, man fick säga dagis på den tiden) från mina unga år på Vaktbergets förskola i Nynäshamn. Foto: Simon Löfgren

Jag bildade min familj vid 34 års ålder. Det innebär att min äldsta, om vi får fler, kommer börja skolan när jag är 40. Han lär börja gymnasiet året jag fyller 50. Körkort tidigast vid 52. Jag är 54 när William får handla på Systembolaget (om det nu kommer finnas kvar med tillhörande lag). Addera 10 år till och jag är 64 när William fyller 30. Det är en lagom tid att bli farfar i och för sig.

Om resten av tiden kommer gå lika snabbt som detta halvår - ja, då är det kommande livet fram till min sons 30 årsdag alldeles för kort. Många av de engagemang jag tidigare prioriterat och älskat finns det helt enkelt inte plats för.

Med tanke på hur mycket tid man spenderar på sitt dagliga arbete. Och detta oavsett hur mycket man brinner för sitt arbete. Jag kan inte komma runt att vissa dagar träffar jag bara min son en timme den dagen. Jag åker till jobbet runt 07 och kommer hem vid klockan 18 om jag jobbar inne i Stockholm. Runt klockan 19-20 är det läggdags för honom. Om jag jobbar hemifrån, som ju mitt jobb tillåter ett par dagar i veckan, får jag lite mer tid så klart. Vi kan till och med ta en kort lunchpromenad med barnvagnen. Bara en sådan lyx i livet är värt allt smör i Småland. Och all Ozempic i Texas.

Insikten är att tid hemma närvarande med min familj är viktigare än något annat intresse. Samtidigt är jag i en uppbyggnadsfas av min karriär där jag nyligen gått från “junior-level” till någon slags “mid-level” kompetens. Det skall ha sitt om jag ska nå toppen vilket jag så klart försöker.

Jag har också gett politiken en chans, vilket som tur är ofta sker dagtid på arbetstid, även om några enstaka kvällar eller en dag på helgen kan förekomma. Det kräver en balans. Eller, nej förresten. Det kräver en harmoni och ett samarbete inom familjen.

Hur blev det då med dom tidigare prioriteringarna? Jag levde en ung mans drömliv. Den bästa sambon blev min fru. Bostad med drömmarnas gamingrum. Ett toppen jobb. Dyr elektronik. Nästan all ledig tid som inte spenderades med Inna, lades på datorspelen jag älskade. Jag streamade på Twitch och gjorde Youtube videos av mitt spelande. Med hjälp av spelandet byggde jag upp ett litet företag som hobby.

Jag slutade med 15 tusen följare på Twitch. 7 tusen på TikTok. 4 tusen på Youtube. Och jag har fått många nya vänner över hela Sverige (och en i Norge) som varit med på ett eller annat sätt sedan 2016. Är man inte insatt i den världen är det nog svårt att greppa det jag pratar om. Men om man är insatt det så förstår man. Och man förstår också att det inte riktigt går att sätta punkt på det och avsluta med ett hjärtligt tack.

Hur tacksam jag än är för det jag fått uppleva i den världen, så lades detta tidigare liv till handlingarna i och med att jag blev förälder. Det nya livet kommer ni få läsa om här, tillsammans med annat som intresserar mig.

Lördagen 31 augusti år 2024 klockan 12:21, skedde övergången.

Relaterat: