Skärgårdsmarknaden i Nynäshamn är en mycket uppskattad marknad som arrangeras årligen i Nynäshamn. En återkommande punkt på agendan är den traditionella politikerutfrågningen där Företagarna i Nynäshamn bjuder in lokala politiker.

Jag ska erkänna att jag bokstavligen blev tagen på sängen när jag fick frågan. Jag hade haft en lång sömnlös natt med vår ettåring och tog igen sömn från natten. Kl. 11 såg jag förfrågan och kl. 14:30 skulle utfrågningen börja. Stolt och tacksam över att ha fått frågan så var det bara att sätta igång att gnugga bort gruset i ögonen och läsa på.

Egentligen var det ju Satu, vår gruppledare i näringslivs- och arbetsmarknaden för oss Moderater, som skulle ta passet. Hon hade fått förhinder och någon annan Moderat behövde vara hennes ersättare på scen. Stora skor att fylla med andra ord.

Här kommer lite kortfattat vad det talades om för mitt håll under vad som blev min debut - häng med!

Näringsliv och företagsklimat

Vi måste komma ihåg vad en kommuns uppdrag är. Kommunen är en serviceorganisation gentemot medborgare och företagare. För att kunna ge bästa möjliga service vill vi se fortsatt regelförenkling, ökad digitalisering och att vi jobbar med en politisk styrning mot lägre administrativ börda.

Företagare är ofta ensamma entreprenörer som har satsat all ekonomi och ofta all vaken tid man har på att driva sin verksamhet. Denna grupp måste värnas eftersom det är här många av jobben skapas. Vi får aldrig göra denna grupp till politiska släggor i den lokala politiken.

Det krävs en attitydförändring där vi alla hjälps åt att tala väl om Nynäshamns kommun och de företag som verkar här.

Centrum och stadsmiljö

Vi ser stora möjligheter och vill fortsätta utveckla Nynäshamn som destination och varumärke. Våra företagare ser en ökad försäljning i anslutning till kryssningsfartyg som stannar till och inte minst alla passerande resenärer till andra färjedestinationer som går från vår stad.

I detta vill vi binda samman hamnen och centrum. Bland annat vill vi flytta påfarten till färjorna bort från gästhamnen närmare norrut - för att möjliggöra en utveckling av området. Fler lokala företag så som restauranger och butiker, men också fler bostäder där det går.

Detta kommer stimulera att de som passerar Nynäshamn stannar till, eller planerar ett längre besök i vår stad.

Tillväxt, infrastruktur och etableringar.

En av de sämsta mätpunkterna i Svenskt näringslivs ranking är just infrastrukturens brister, där vi är längst ut på linjen och är avknoppade tex p.g.a. att nynäsbanan kapats i perioder. Vi måste fortsätta kämpa med alla medel för att påverka regionen kring betydelsen av en god infrastruktur till Nynäshamn.

Vidare behöver vi skapa fler mötesplatser där företagare kan nätverka och träffa andra - och kommunen. En i folkmun kallad lantbrukare är till syvende och sist en ensam företagare. Denne krävs både kunna komplex juridik, laga fordon, sköta ekonomi samt kunna allt om agronomi. Ett exempel på sådan mötesplats är landsbyggnadsberedningen där kommunen kan lyssna in och lantbrukaren får möjlighet att föra dialog och bli lyssnade på.

Andra möten behöver ske mellan företagen och de som utbildar sig. Nynäshamn har ett Campus där vuxna kan utbilda sig till efterfrågade yrken lokalt. Vi vill ta denna mötesplats vidare och skapa ett Science Park där gymnasie, campus och näringsliv kan mötas och skapa innovation på riktigt.

Vi Moderater fortsätter blicka framåt och vill utveckla hela Nynäshamn. En plats där hela livet ryms.

Så kom dagen jag och många andra väntat på. Första maj.

Inte för att jag hade tänkt att gå i något demonstrationståg med mina kära politikerkollegor över blocket - utan för att en länge efterlängtad föräldraledighet äntligen trätt i kraft.

Jag är därmed befriad från mitt dagtidsarbete och kommer vara pappa hemma på heltid en tid framöver. Det kommer pågå till det är dags för inskolning och att den genomförts med framgång i september.

Förhoppningsvis kan jag fram till dess ta upp produktionen här på sidan igen lite smått.

För er som undrar avstod jag varmkorven som bjöds på plats. Som moderat hade jag inte samvete till att ställa mig i kön ens. Det blev istället en köpt varmkorv med baguette och dryck på annan plats.

Här kommer lite trevliga bilder från dagen, som förövrigt är en fin dag för demokratin. Den fungerar och folk väljer att gå ut och trumma för det man tror på.

Även om jag inte är socialdemokrat, så är jag trots allt beredd att erkänna att det är denna arbetsrörelse som i mångt och format dagens arbetsmarknad och byggt vårt land. Sverige är nog trots allt världens bästa land att arbeta i, och det bygger på att alla parter erkänns. Och de flesta av oss arbetar, även om vi kanske inte är arbetare i de avtal vi ingått med vår arbetsgivare.

Tjänstemän som det så fint kan heta. Saltgruvan som tillslut blev digital. Utåt sett har jag ett “kreativt laptopjobb”. Men likförbannat arbetar jag.

Sverige, arbetsmarknaden och demokratin är allas vårt gemensamma projekt, och när den ene firar kan den andre få glädjas åt den andres skull. Även om den gärna hellre klär sig i blått.

Jag önska alla som firat denna dag, glad första maj!

Efter att USA med Trump i spetsen nyligen bekänt färg så har man gått vidare och inför hela världens medier förnedrat sig sig själva, sin administration och sitt land. Dessutom kräver man att motparten avger en offentlig ursäkt.

Jag kan inte annat än att bara beklaga det inträffade. Det är väldigt negativt för alla inblandade parter. Värst för Ukrainarna som utkämpar ett krig om deras rätt att existera. Det ser tyvärr ut att bli ett fortsatt långt krig där Europa behöver förbereda sig för att ta över allt stöd inom kort. Något man borde ha gjort från början. Trots allt är kriget på vår kontinent.

Den före detta fria världens ledare ligger hellre bra till hos diktatorer och krigsförbrytare än sina närmast allierade och handelspartners. Trump har inte kritiserat Putin en enda gång mig veterligen utan talar om deras dialoger som om det sker med en gammal vän. Redan innan förhandlingarna påbörjats har USA gjort eftergifter - utan att kräva något i gengäld. Alla vet att kriget tar slut den dagen Ryssland slutar attackera Ukraina.

Det är möjligt att USA redan fått eftergifter eller gjort någon slags överenskommelse med Ryssland. Det är däremot inget som nämnts offentligt eller som gett någon fördel för säkerheten i Europa. Vi kan bara spekulera i vad som pågår mellan USA och Ryssland just nu. Det enda vi vet är att kriget fortsätter som innan.

Hela cirkusen som förstörde helgen för många i Europa kunde endast ske på grund av ett för svagt och återhållsamt stöd till Ukraina. Landet kan försvara sig, men inte vinna på slagfältet. Kort och gott krävs mer av allt man tidigare skickat - och att man släpper på vapnens restriktioner. I tre år har Ukraina krigat med bakbundna händer för att ledare i väst är rädda för att passera tsaren i östs påstådda röda linjer. Europa har borstat tänderna duktigt, men har aktivt valt att strunta i tandtråden. En vacker dag kommer vi få betala för det och den dagen närmar sig.

Det är uppenbart att Ryssland inte kan mötas med det låg-affektiva bemötandet och diplomati vi annars är vana vid när vi hanterar andra länder. Vi kan inte heller bemöta USA:s nuvarande administration på det sättet heller.

Ukraina behöver återfå sina kärnvapen och rustas för vinst på slagfältet. Endast så kan en rättvis fred som garanterar Europas säkerhet nås.

Sakfrågan var USA står i frågan om folkrätten avgjordes idag. Står USA med det demokratiska lägret där vi står upp för folkrätten och att den starkes rätt inte skall gälla? Eller står USA sida vid sida med erkända diktaturer som helst skulle se att folkrätten inte gäller alls?

Svaret fick vi i den FN-omröstning som nyligen skedde.

USA har röstat emot Ukraina och ställer sig i lägret med bland annat Nordkorea, Sudan, Ryssland och Belarus. Länderna emotsätter sig att FN kallar Rysslands aggression för en aggression och att Ryssland omedelbart skall dra tillbaka sina trupper från Ukrainas territorium.

Vi kan således inte längre räkna med att USA skulle ha en annan syn på rysk aggression om den skedde mot Sverige, eller vår vän Finland.

Min slutsats är att Trumps administration är helt förblindad av Putins charm. Trump får även beröm i Rysk statstelevision vilket inte är det bästa betyget en politiker kan få. Samt det lockas med mineraler från ockuperad mark - skamlöst.

I allt brus där ute så får vi får aldrig glömma att Rysslands anfall mot länder i sitt närområde alltid har handlat om att ockupera mark. I krigföringen har man invasionstrupp och ockupationsmakt redo som kommer in efteråt. Man är också redo med politiska utspel som skyller invasionen och krigen på andra saker. Detta kablar man ut genom alla kanaler man har i väst. Får man inte vara med så skriker man bara “yttrandefrihet”, trots att man inte har det i det egna landet. Ibland är ironin bara underbar.

Kom ihåg:

Ryssland är i Georgien sedan 2008 - ockuperar mark.

Ryssland tog Krimhalvön sedan 2014 - ockuperar mark.

Ryssland anföll Ukraina februari 2022 - ockuperar mark.

Ursäkterna för att ockupera mark maskerar sig i alla möjliga former. Och det är hur lätt som helst att slå hål på.

• “Ryssland skall avnazifiera”. Direkt felaktigt då exempelvis Azov-bataljonen sedan en lång tid tillbaka löst sina problem. Billig ursäkt som ger stora rubriker dock. Ukraina har dessutom en stor befolkning med judisk påbrå. Bland annat presidenten själv.

• “Ryssland ska skydda den kränkta ryskspråkiga befolkningen”. Detta kan man göra med bilaterala avtal och behövs inte göras med militärmakt när man har med demokratier att göra. Är man dock varken själv demokrati eller ett land som ständigt bryter avtal kanske man ser lite annorlunda på saken. Rysslands krig i Ukraina har mördat tusentals ryskspråkiga ur civilbefolkningen i östliga Ukraina, där nästan alla har ryska som andraspråk eller förstaspråk.

• “Ukraina är en väst-proxy som måste avmilitariseras eftersom det är ett hot mot Ryssland”. Även detta är direkt felaktigt då Ukraina knappt hade något västligt krigsmateriel innan kriget i förhållande till annat material. Jämför med andra grannländer så som Finland som gränsar till Ryssland, så utgör det enligt proxy-argumentet ett betydligt större hot med den logiken. Finland flyger, skjuter och framför betydande amerikanskt materiell. Ryssland vaktar knappt gränsen mot Finland längre ska tilläggas.

• “Nato är ett hot mot Ryssland”. Sedan krigets början har Ryssland knappt något gränsförsvar mot Natoländer - då man vet utifrån underrättelse och militaranalys att NATO-länder knappt har invasionsstyrkor redo att gå in i Ryssland, enbart försvarsstyrkor mot Ryssland själva.

Ryssland invaderar länder för att ockupera mark. Rysslands krig har aldrig handlat om något annat och kommer aldrig att göra det - oavsett vad Kreml spyr ut i västs medier. Punkt slut.

Idag vet vi att USA inte längre står på folkrättens sida utan sanktionerar Rysslands invasion och dess anspråk på suveräna staters territorium. Detta är mycket sorligt och tyvärr ändrar det världsordningen till Sveriges och Europas nackdel.

Europa behöver ett mycket starkt och avskräckande eget försvar utan beroenden. Ukraina bör antingen få tillbaka sina kärnvapen (man gav bort dessa mot skyddsgarantier). Alternativt bör Ukraina få komma in under NATO:s kärnvapenparaply som fullvärdig medlem i försvarsalliansen.

Vidare måste Ukraina även komma med i Europeiska Unionen snarast möjligt för att stärka den demokratiska gemenskapen och för ett snabbare spår för återuppbyggnaden. Ukrainas återuppbyggnad kan berika hela unionen och inte minst ge tillbaka Ukrainarna sina städer och sitt vackra land.

Jag är stolt över att Sverige står kvar vid Ukrainas sida med starka ledare, när andra är svaga och faller för billiga lögner.

Låt det fortsätta.

Jag och Inna träffades våren 2021 och blev ett par till sommaren. I slutet av sommaren fick hon åka hem till Ukraina igen och söka uppehållstillstånd för att flytta till mig i Sverige. Detta är en process som kan ta mellan 15-18 månader. Huvudregeln är att man behöver söka det utanför Sverige, och få det beviljat innan man reser hit.

24 februari 2022 invaderades Ukraina av Ryssland och Inna valde att fly till Polen där jag hämtade henne. Väl hemma i Sverige var vår förhoppning att allt skulle gå smidigt med framförallt Migrationsverket.

Så fel vi skulle ha. Låt mig förklara.

Innan jag gör det så vill jag bestämt förklara att jag som medborgare tror på processen, även om jag anser att den fungerat förj*vla dåligt i vårt fall.

Detta hände oss:

1. Vi vänder oss till Migrationsverket direkt efter ankomst Sverige i mars 2022.

2. Vi påtalar att vi har en ansökan liggande om uppehållstillstånd för anknytning inskickad sedan ett halvår tillbaks. Den vill vi få prövad och beviljad. Det är krig i Europa och undantag mot huvudregeln borde kunna beviljas av den anledningen.

3. Personal på Migrationsverket på kontaktcenter och på plats i Sundbyberg rekommenderar oss att även söka massflyktsdirektivet för Inna. De förklarar för att oss att när vårt ärende sedan handläggs så kommer båda ärenden kunna prövas och vi kommer tillfrågas om vilket ärende vi vill gå vidare med i första hand. Detta är helt felaktigt, men det visste vi inte då.

4. Migrationsverket nekar ansökan om uppehållstillstånd baserat på anknytning och bifaller ansökan massflyktsdirektivet. Vi får besked på post utan att ha blivit tillfrågade.

5. Vi överklagar detta. Jag både mailar och talar med handläggaren på telefon. Han beklagar sig med “EU har bestämt…” (stämmer inte heller), men lotsar mig till en handläggare som jobbar med ärenden om anknytning. Denne avslår helt eftersom massflyktsdirektivet redan gäller och en person kan inte söka uppehållstillstånd när man redan har ett.

6. Jag överklagar beslutet igen till Migrationsdomstolen om att Inna bör få uppehållstillstånd baserat på anknytning istället då det är mer fördelaktigt och att hon bör ha bättre rätt till det. Vi bör få det prövat åtminstone. I min sakframställan påpekar jag även att tjänstemän på Migrationsverket har hanterat ärendet felaktigt och gett oss falsk information om hur handläggningen har gått till (att vi ska få välja vilket ärende som prövas). Mina yrkanden ogillas och Migrationsdomstolen fastställer Migrationsverkets beslut med vändande post.

Det fanns säkert anledningar och skäl till att slutresultatet blev som det blev. Vi är inte ensamma om att få det stämplat på detta vis. Med facit i hand tre år senare tror jag utfallet varit detsamma även om vi inte sökt tillfälligt skydd. Dvs. det hade tilldelats ändå på något vis.

Det tråkiga är sättet det hela gått till på och hur det påverkade oss där och då. Att det kan tillåtas finnas en sådan inkompetens hos en svensk myndighet som skall verka för stabilitet och rättssäkerhet i kris. För mig är det oförsvarligt.

Den maktlöshet man känner när man väl sitter där går inte att beskriva. Det påminner närmast om ett rättsligt övergrepp där inget ansvar finns att utkräva.

Några personer sade fel. Så var det med den saken.

Du undrar säkert. Varför är detta viktigt? Uppehållstillstånd som uppehållstillstånd? Inte riktigt.

Vår långsiktiga plan var att Inna skulle flytta till mig i Sverige. Ta sina betyg hos Komvux. Och därefter söka den universitetsutbildning på 1,5 år som krävs för att utländska apotekare skall kunna arbeta här i Sverige. Det skulle vara starten på vårt liv tillsammans.

Denna plan fick läggas på is där och då, även om vi kunnat påbörja det hela nu något försenat.

Massflyktsdirektivet har kostat oss dyrbar tid och orsakar daglig rädsla och ovisshet om framtiden. Vi har ingen aning om hur länge man får stanna på längre sikt, eller om det kommer gå att överklaga en utvisning senare.

Det värsta av allt är att massflyktsdirektivet gäller ett år i taget och nu är det inne på sista året. Man får inte heller tillgodoräkna sig tiden i Sverige med tillfälligt skydd för att kunna söka permanent uppehållstillstånd vilket jag närmast betraktar som ett dåligt skämt. Varför inte, lixom?

Ingen vet hur länge det tillfälliga skyddet kommer fortsätta förlängas, eftersom ingen vet hur länge kriget kommer pågå. Inget vet heller inte säkert vad som händer efter 4 mars 2026 när det löper ut. Det är förfärligt leva i en sådan osäkerhet.

Blir det fred så kan det tillfälliga skyddet och uppehållstillståndet upphöra tidigare. Givetvis ligger fred i allas intressen. Men hela situationen om vad som händer vår familj vid en eventuellt fred vilar som en blöt filt över hela våra liv just nu. Tar kriget slut så upphör ju det tillfälliga skydd som Inna har.

Vad ska hända med vår familj då, när massflyktsdirektivet upphör? Ska hon behöva lämna Sverige i 15-18 månader trots att vi numera har en liten bebis?

Detta är det ingen som vet idag. Eftersom det ännu inte kunnat prövas för vår del.

Vi är fast i moment 22 där man inte kan söka ett nytt uppehållstillstånd eftersom man redan har ett, trots att det inte är likvärdigt.

Detta är frågor vi brottats med i tre år nu.

Vi valde däremot att inte sätta livet på paus utan bildar vår familj och uppfyller våra drömmar ändå. Det gav oss världens finaste son som i dagarna fyller 6 månader.

Vi får ta striden för vår familj när det väl är dags. För den dagen kommer att komma.

Jag tycker det är helt bisarrt att det inte finns någon plan för hur personer som är i vår situation eller liknande skall kunna fortsätta livet, utan att behöva oroa sig för den dagen uppehållstillståndet slutar gälla.

Migrationsministern skriver i ett svar kring vad planen är så här. “Berätta att det inte finns någon plan, utan att nämna att det inte finns någon plan.”

Andra länder har redan börjat erbjuda andra spår för Ukrainare för att omvandla de tillfälliga uppehållstillstånden till mer lämpliga varianter baserat på arbete eller anknytning. Sverige gör som vanligt - ingenting, eller är sist på bollen.

Jag håller med om att EU bör sätta riktlinjerna här. Men det är inget som hindrar Sverige från att erbjuda en väg för människors bästa.

Det enda vi kan göra är att söka det tillfälliga skyddet. Igen. Vilket vi gjort för sista gången nu, eftersom det löper ut.

Jag har börjat gardera oss med färdigskrivna yrkanden om verkställighetshinder när skyddet väl tar slut. Hjälper inte det får man be regeringen stoppa en eventuell utvisning. Fungerar inte det är det mer eller mindre kört.

Om inte Inna har rätt att stanna i Sverige när freden kommer till Europa så bör i alla fall Williams rätt till sin mamma triumfa reglerna om att den sökande måste befinna sig utanför Sverige - kan man tycka.

Inte skulle väl den humanitära stormakten Sverige skilja en mamma från sin bebis? Eller?

Idag är det förövrigt exakt tre år sedan kriget började då Ryssland illegalt anföll Ukraina.

Och just nu kan vi bara vänta och se vad som händer. Precis som för tre år sedan.

Vi fortsätter fokusera på att leva här och nu och låter inget hindra oss från att leva vårt liv som vi vill och uppfylla våra drömmar.

Dock, i Migrationsverkets knä.

Få av oss som hänger med i nyhetsflödet har kunnat undgå USA:s totala gir efter att Donald Trump installerats som förenta staternas president. Nya utspel som trumfar gårdagens kan vi nog förvänta oss en lång tid framöver.

Det har under en tid normaliserats att det man säger eller skriver inte behöver vara sant längre - detta i yttrandefrihetens namn.

Och ja. Det stämmer att man har rätt att tycka, tänka, säga och skriva vad man vill så länge man håller sig inom yttrandefrihetens ramar. Det finns ingen lag som säger att en amerikansk president inte får ljuga offentligt. Vill han skriva att det var Ukraina som startade kriget genom att planera en invasion mot Moskva eller vad han än vill få ur sig, så får han göra det. Nu har han inte sagt just det.

Han har däremot kallat folkvalde Zelenskyj för diktator eftersom Ukraina skjutit upp valet som normalt sett skulle hållas 2024. Den påläste personen förstår att under krigslagar och med delar av landet under ockupation så är det omöjligt att hålla demokratiska val som säkerställer att de människor med rösträtt kan deltaga. Det finns lagar, regler och skyldigheter som måste kunna uppfyllas av landet som håller val. Fullt rimligt att det således skjuts upp.

Den Ukrainska konstitutionen, likt många andra europeiska länders, tillåter heller inte val under krigstid. Det demokratiskt valda parlamentet i Ukraina förlänger krigslagarna med jämna mellanrum vilket är fult rimligt och förväntat. Detta kan ska man kunna förvänta sig att en världsledare som förenta staternas president känner till.

Donald Trump har även gått ut och sagt att Ukraina hade kunnat undvika kriget genom att förhandla för tre år sedan. Låt mig påminna om att Ukraina försvarar sitt land mot en stat som har en tradition av att invadera och ockupera andra länder. Moldavien. Georgien. Och Ukraina sedan 2014 när kriget började, medan världen sov.

Det finns inget att förhandla om med Ryssland och har aldrig funnits det. Speciellt inte innan invasionen då Ryssland skickade ut sin kravlista som grovt förenklat innebar ren kapitulation gentemot den ryska militärmakten. Det är inte heller aktuellt nu när kriget pågått i tre år.

Anledningen är att Ryssland prövar en ny världsordning om att den starkes rätt (förklaring: den som har starka militära muskler ska få göra vad den vill med militärt svagare länder, bara för att den kan) skall gälla. Det urholkar vad som är uppgiften av FN:s säkerhetsråd - att se till att den starkes rätt inte skall gälla. Det finns således goda skäl till varför de största militärmakterna har permanenta platser i säkerhetsrådet. Nu går Ryssland emot det. Då måste omvärlden markera att förhandling, eftergifter, eller att man får något man inte har rätt till (mark i ett annat land exempelvis) inte uppnås genom att attackera ett annat land.

Gör vi det säger vi att den starkes rätt gäller. Det resulterar i att det är okej att invadera mindre länder och ta vad man vill.

Jag är besviken över att man inte markerat hårdare och med fler sanktioner för att helt strypa Rysslands förmåga att föra krig så här länge. Men jag stödjer också processen kring de beslut om sanktionerna vi nu tagit och implementerat.

Hur man än väljer att tolka Donald Trumps uttalanden som nu kommer så är faktum följande. Det är Ryssland som oprovocerat attackerat och illegalt ockuperat delar av Ukraina sedan 2014. Ukraina är en suverän stat som har rätt att fatta egna beslut om vilka allianser eller ekonomiska samarbeten man vill ingå. Ryssland har rätt att ogilla besluten hur mycket dom vill. Det är fortfarande inte försvarbart att invadera och ockupera sin granne och samtidigt hävda man blev provocerad eller tvingad till att göra det. Ryssland kan avsluta kriget när som helst genom att dra tillbaka sin militär. Det bör vara den samlade världsordnings utgångspunkt.

Det är inte Ukrainas fel att Ryssland anföll och ockuperar delar av landet.

Som bilden ovan visar är det svårt att förstå vilket hot befolkningen i Bucha utgjorde när man mördade civila där. Och vilken rysktalande befolkning som bodde där och i Kyiv som man ville “skydda” genom att ha ihjäl dom. Det är också svårt att tänka sig hur Ukraina hade kunnat undvika att bli utsatt för dessa krigsbrott genom att förhandla med den anfallande parten som redan invaderat landet 2014. Och som repetitivt begått liknande övergrepp med sin krigsföring i andra länder. Tankeövningen överlåts till den som vill göra ett försök.

Nu ska vi tillbaka till Donald Trump och vad USA håller på med.

Jag vet inte. Ingen annan vet. Här är ett par teorier och vilda spekulationer som jag kan tänka mig utifrån min tolkning när en allierad världsledare ljuger i en sådan utsträckning som nu sker.

Donald Trump har tidigare drivit frågan att Europa och övriga i NATO skall rusta upp. Han drev det bland annat under sin tidigare mandatperiod som president. Teorin är att det fått ringa effekt i hans mått mätt trots att fler länder inom bland annat NATO numera spenderar 2% eller mer av sitt BNP på försvar. Donald Trump tycker det går för långsamt och att 2% är för lite (USA spenderar 3,4% av BNP). Genom uttalanden som detta idag, och övriga (ibland motstridiga) från hans stab, så vill man påverka Europa att spendera mer. Med den teorin menar jag att Trumps uttalanden som är faktiska lögner och innehåller direkta felaktigheter snarare är väl anpassad kommunikation gentemot europeiska politiker. Kommunikationens syfte, hur bisarr den än är, är således att provocera fram den reaktion vi nu ser. Bland annat Danmark lanserade ett nytt paket till sin militär på 75 miljarder idag läste jag. Uppenbarligen skulle det kunna fungera mot vissa länder.

En annan teori är att Ryssland eller Putin har någon slags hållhake på Donald Trump och att han tvingas till dessa uttalanden. Alla vet ju att det är direkt fel det han säger. Förmodligen vet han själv även det. Om nu författaren till Art of the Deal är en så duktig förhandlare - varför har man då gjort eftergifter redan innan förhandlingen har börjat? Vad har USA att vinna på att ge efter för ett land som Ryssland med en ekonomi som Italiens - när mer eller mindre resten av världen står vid dörren och vill göra affärer och bilda samarbeten kring innovation och annat? Vad har Ryssland att erbjuda USA annat än olja & gas? Det skulle kunna finnas en rejäl hållhake här mot Donald Trump som person. Jag har svårt att få ihop det annars. Stämmer denna teori så tror jag aldrig vi kommer få reda på det.

Den sista teorin är att han bara står och svamlar och repeterar den senaste uppfattningen han fått, efter ett långt samtal med Vladimir Putin och debriefing med Marco Rubio som nyss träffat Ryssland. Jag vill dock inte tro att USA:s president är så pass svag och lättpåverkad, eller korkad att han häver ut sig sånt. Vi får inte glömma att presidenten har ett stort antal personer runt om kring sig i sitt dagliga arbete och får dagliga underrättelser. Men när han står framför media och talar så står han ensam och kan säga vad han vill. Det kanske var rent svammel. Eller så tror han på de ryska lögnerna rakt av numera. I så fall har vi allvarliga problem.

Oavsett vad eller vilket spel han kör eller vad han tror. Det kan vara obehagligt att ett land som USA, som skall stå upp för och skydda den världsordning som världen också är överens om, helt plötsligt vänder på kappan i sin retorik.

Jag tycker vi ska ta detta med ro för nu och se vilken faktiskt politik som kommer genomföras. Kommunikation är en sak.

Nu har jag spekulerat lite fritt i detta. Säkert på gott och ont. Men det finns trygga punkter och räcken att hålla i. Det finns amerikanska politiker som står upp för gällande ordning. Det finns journalister i USA som granskar makten och som kommer fortsätta göra det.

Europeiska ledare agerar. Vi som nation står upp för Ukrainas suveränitet och vårt försvar på hemmaplan.

Det gör mig både stolt och lugn.

Min mormor, när hon var i livet, berättade för mig att jag som liten kunde be högljudda ungdomar på tåget att hålla klaffen. Jag kunde nämligen inte höra tågets motorer.

För mig var alltid resan mer intressant än resmålet. Inte för att det var tråkigt hos mormor, men eftersom tåg var intressant.

Teknik och fordon har alltid varit spännande. Ett utav mina första jobb som 20-åring var tunneltågförare. Mest för att kunna ticka av det på listan av allt jag ville pröva på.

Känslan som uppstår av att glida på järnvägen med låsta hjul, i snötäckt nedförsbacke, med 1500 personer i vagnarna bakom mig. Den känslan är ganska jobbig. Speciellt eftersom jag vet att om jag hade haft fler hjul på tåget så hade jag kunnat bromsa bättre. Någon “tyckniker” hade bestämt att tunnelbanans C20 vagnar klarar sig med färre hjulpar trots att det med facit i hand skapade ett klappkast tunneltåg med sämst bromsverkan.

De flesta struntar dock i bromsverkan. Tåg är ett A-B färdmedel som gärna får vara tråkigt. Det viktiga är att komma till sin destination.

Tåg har fått en befäst plats i vårt samhälle. Transportmedlet är på god väg att helt konkurrera ut inrikesflyget. Tåg skall vara det föredragna färdmedlet för stadspendlarna och skall ta oss mellan orter på landsbygden.

Bilden makthavare vill framhäva om tåg är de gröna svenska sommarlandskapen som ligger öppna. Tågen swishar förbi tyst på hållbar el. I bistron serveras god mat och folk arbetar uppkopplat eller njuter av en serie.

Gröna vackra tåglandskap i all ära men medeltemperaturen i landet är runt 8 grader Celsius över året. Samtidigt är en stor del av dygnet beckmörkt halva året. Är det inte slask så är det grus eller löv på backen. Tågen kommer inte i tid och vissa tåg kommer inte alls. Hänvisningen till alternativa resvägar piskar resenären i ansiktet och några ersättningsbussar är bara att glömma.

Snittet är att vart tionde tåg bommar tidtabellen. Betydligt fler om vi talar långdistans.

För att förstå tåg måste man också förstå järnväg. Jag gör inte anspråk på att vara den bäst vetande om tekniken, men vissa delar vill jag nog påstå att jag förstår väl.

Även om tågen idag har moderna vagnar och lok så besitter tåg naturliga nackdelar som bottnar dess inherenta egenskaper. I korthet:

1. I Sverige kör vi järnhjul mot järnväg.

2. Underhållet av all järnvägsinfrastruktur sker längst stora geografiska sträckor.

3. Systemet är slutet.

Den som läst grundläggande materiallära vet att järn mot järn medför utmaningar. För tågens del handlar det om en obefintlig kontaktyta mellan ett hjul av järn och en farskena (räls). Kontaktytan är inte större än en gammal 50-öring per hjulpar.

När löv, snö eller något annat hamnar mellan tågets hjul och farskenan så minskar friktionen och det lilla grepp man hade försvinner nästan helt. Bromsträckor och startsträckor blir längre och därmed kan inte tidtabellen hållas längre.

Principen om järn mot järn har inte ändrats sedan det första tåget rullade i Storbritannien år 1804. Givetvis finns det friktionsfria tåg som går på magnetskenor. Det finns bromsutrustning så som magnetskenbromsar och virvelströmbromsar att installera. Det kan hjälpa till att bromsa vid högre hastigheter. Det blir snabbt en fråga om rimliga resurser. Vad får ett tåg i tid kosta?

Järnväg består ofta av stenvall, stålskenor, kontaktledning och signalsystem. Det tillkommer vagnhallar, perronger och givetvis tåg. Den som skall underhålla sträckan eller laga något trasigt behöver färdas väldigt långt och i alla typer av omgivning.

Det är ett slutet system i ett begränsat nätverk jämfört med alla andra transportsystem. Systemet tillåter raka vägen utan stopp om allt lirar. Där i ligger vinningen. Men också problemet.

När något är trasigt på järnvägen stannar allt. Ibland i båda riktningar. När ett tåg säckar ihop ute på banan stannar allt bakåt i riktningen. När signalsystemet flippar ur så stannar all trafik.

Ur ett försvarssäkerhetsperspektiv är tåg en dröm, men också mardröm då det är enkelt att utföra sabotage längs sträckan. Det är också extremt svårt att återställa därefter. När fördelen är att binda långa sträckor samman blir det också akilleshälen.

För att jämföra lite självklarheter så kan bussar, färjor, flyg kan alla anpassa sin rutt vid behov. Framförallt kan de köra om eller runt problem på vägen. De kan också förlägga merparten av allt underhåll till en geografisk plats. Det kan inte tåg.

Hur vi än vrider och vänder på det så är tåg en kvarleva från 1800-talet. Vi inte komma runt det faktum att järnvägen och tåg består till syvende och sist av järn som möter järn på en minimal yta. Oavsett hur mycket ny teknik vi investerar i järnvägen så kommer det alltid vara så. Dessutom går det inte att köra om.

Trots problemen som finns med kvarlevan från 1800-talet så vill jag se den blomstra. Jag vill se en modern järnväg där järn som möter järn fungerar. Där löven kan falla fritt och där kärnkraften driver våra tåg framåt. Det skall gå som på räls (ha!).

Ett av mina långsiktiga mål inom politiken är kunna förstå hur fasiken vi i Sverige ska komma till rätta med vår dysfunktionella järnväg. Jag vill både stilla min nyfikenhet och jobba för att det skall bli bättre om jag får möjligheten.

Är järnvägen dysfunktionell i grunden som jag beskrivit här, eller går det att lösa med befintlig teknik? Vi har ju trots allt kört tåg mellan Stockholm och Nynäshamn sedan 1901 så erfarenhet bör finnas.

Imorgon väntar ännu en dag på kontoret i Stockholm. Sannolikt hittar ni mig på direktbussen 861 från Nynäshamn till Globen. Inte nog med att den fungerar näst intill felfritt - jag kan även ladda min mobil vid varje sittplats.

Bara en sån sak.

Till en politiker skall man aldrig ställa en fråga och säga “ordet är fritt”. De allra flesta politiker får svårt att sluta prata då. Det är sedan gammalt. Men med en försvarspolitiker så fungerar det utmärkt att säga så, eftersom väldigt många sakfrågor givetvis är under sekretess.

Trots detta blev det många bra svar och reflektioner från Alexandra Anstrell (M), riksdagsledamot och ledamot i riksdagens försvarsutskott. Hon var nyligen hemkommen från USA där hon bland annat besökt Pentagon, USA:s försvarshögkvarter.

Full av energi besökte hon oss i Nynäshamn för att delta i Pub & Politik. Ett månatligt evenemang anordnat av Moderaterna i Nynäshamn - där alla är välkomna. Syftet är att bjuda in medborgare och politiker i ett trevligt forum för att just snacka politik och sakfrågor.

Jag vet att konceptet Pub & Politik körs av lokala Moderatföreningar på andra håll så bor du inte i idyllen och metropolen Nynäshamn så kan du säkert hitta något som ligger närmare. Det är ett mycket bra forum att ställa dina frågor direkt till politikerna som styr.

Efter kvällen kan jag givetvis konstatera att det finns oerhört mycket att säga om svenskt försvar och omvärldsläget. Försvarspolitik komplicerat och det kostar. Det handlar om pang för pengarna. Svensk byråkrati är komplicerad och är tungrodd.

När Sverige spenderar 1 kr på försvaret får vi “1 enhet pang”, samtidigt som när Finland spenderar 1 kr på sitt försvar så får dom “2 enheter pang”. Varför får vi så mycket mindre för pengarna än vår granne? Svaret är givetvis också komplicerat, men mycket fastnar givetvis i den byråkratiska apparaten och avsaknaden av harmoni mellan myndigheter. Regementen och byggnader är svindyrt och den byråkratiska processen är en stor del av kostnaden i den upprustning som nu sker.

Klart är att Sverige behöver rusta upp snabbt. Europa behöver rusta upp stort. Folkrätten ska fortsätta gälla. Den som är stor och stark skall inte ha rätt att invadera den som är mindre.

Där det det finns mycket att säga så finns det givetvis extremt mycket mer att göra. Som medborgare och moderat vill jag se att det arbetet som nu är sjösatt fortsätter. Det startades av Socialdemokraterna som ansökte om medlemskap i NATO - bra kollegor! Det fortsätter av regeringen ledd av Moderaterna som lägger i nästa växel.

Jag vill se breda försvarsuppgörelser över blockgränsen. Fred genom styrka och avskräckning är något jag står för. Sverige kan inte låta sig luras av att evig fred utropas i Europa, och att det är dags att rusta ned när dessa orostider är över. Om inte våra stora grannar rustar ned kan inte vi heller göra det, vilket är precis misstaget vi gjorde.

Alexandra avslutade det hela så bra.
- Att inte göra tillräckligt nu, och att om tio år säga att vi var naiva (igen!). Det finns inte på kartan.

Jag var intresserad av frågorna men inte aktiv alls. Så sammanfattas hela mitt politiska liv från ung vuxen till numera vuxen 34 åring.

Som nykläckt student år 2009, med ett år kvar till valet 2020, hade jag som många andra börjat dricka vin och diskutera lösningar på alla världens stora frågor. Det fanns tydliga grupperingar bland människor jag umgicks med. På universiteten, dit många barndomsvänner flyttat, var det humanismen och vänstern som dominerade. Bland de som börjat arbeta efter studenten var det mer mot mitten eller politisk höger i mina kretsar.

Det var en förmån att få kastas runt mellan olika läger, istället för att endast få diskutera och debattera i ett och samma läger. Utvecklingen var spännande. De som brann för vänsterfrågorna tenderade att debattera sig längre och längre ut på skalan. På samma sätt blev det med folket på högerskalan. Den etablerade mitten tycktes krympa.

Jag själv drogs åt höger ganska snabbt. Jag brann för frihet och ägandeskapet. Det stod högt i förhållande till allt annat. Så pass högt att jag i unga år förespråkade någon slags anarki och kapitalism i symbios - jag blev anarkokapitalist.

Entreprenörer kan väl äga vägar, broar och allt annat? Någon stat behövs inte utan låt folk lösa det själva utan statliga hierarkier.

På läslistan hittades böcker som “The Sovereign individual” och “Atlas Shrugged”. Jag har till och med en slips kvar från den tiden som föreställer Atlas som bär världen på sina axlar. Ett forna föremål från mina unga år.

Jag fick snabbt problem med anarkokapitalismen. Allt eftersom jag blev äldre började jag sakta men säkert inse att systemet vi har inte är så dumt ändå.

Jag hann bli av med ett jobb och det fanns ett skyddsnät där. Vänner och familj som åkte på lite svårare sjukdomar fick hjälp och är idag friska.

Den som fortfarande är anarkokapitalist hävdar givetvis det lilla jag precis nämnde hade kunnat lösas av privata entreprenörer och att det inte är något argument för statens existensrätt.

Anarkokapitalister har sällan förtroende för institutionerna (konstigt nog!). Trots att dom idag lever på vår gemensamma infrastruktur när dom spolar sin toalett, eller promenerar på trottoaren till ICA. Där köper dom varor som livsmedelsverket granskat åt dom att produkten är säker. Och så vidare. Visserligen har dom inte så mycket till val om man väljer att bo här.

Och det är väl någonstans här gränsen går för mig och där man behöver göra ett val. Vill man stå fast för det man tycker, eller är man benägen att anpassa sig till den verklighet som råder. Kan man tänka sig att göra den verklighet som råder bättre?

Jag tycker att demokratiska institutioner skall basa över våra gemensamma behov som människor. Jag tycker att folket ska få välja vem som ska basa. En representativ majoritet som styr över en minoritet gör det på begränsad tid och den som är korrupt eller på andra sätt inte har förtroende längre kan enkelt bytas ut. Antingen med hjälp av en löpsedel eller på valdagen.

Givetvis är det inte ett perfekt system. Men det gör heller inte anspråk på att vara perfekt. På sikt, med hjälp av journalistiken och medborgarna så rensar det demokratiska systemet ut sig själv. Även om det ibland tar lite tid. Jag tror inte att alternativa styret eller icke-styren gör det lika effektivt som det demokratiska. Som höger tycker jag givetvis om just effektivitet.

Det är väl någonstans när jag insett detta som jag landat och låtit åren gå. Som ung vuxen har jag försökt hitta både ett lämpligt arbete men också en livspartner. Sagt och gjort.

När det mesta kom på plats och jag köpt min första lägenhet i min hemstad Nynäshamn så bestämde jag mig för att stötta ett parti. Inte bara genom att rösta på det partiet utan att faktiskt bli medlem också. En liten slant varje år i medlemsavgift som kanske hjälper att vinna några extra röster. Mycket mer än så var det inte för mig den första tiden. Det skulle givetvis ändras.

Det var inte fören jag själv och min fru tragglade oss igenom den svenska byråkratin där hon som Ukrainare på flykt från ett hemskt krig knappt kunde öppna ett bankkonto. Det var då jag insåg hur svårt det var att komma in i det svenska samhället. Det var raka motsatsen till både effektivt, fritt och välkomnande. Att få hjälp att komma vidare krävde en enorm kamp.

Inte nog med det. Vi redan fått en käftsmäll från Migrationsverket som avslagit vår ansökan om att få ett riktigt uppehållstillstånd genom anknytning. Detta pga att Putins stridsvagnar hann före Innas intervju på svenska ambassaden i Kyiv - som vi väntade på. Mer om det i en separat artikel senare.

Uppdatering:

Bägaren rann över mig när regeringen presenterade att ukrainare skall få folkbokföra sig här (två år efter krigets start!) - men med begränsningar i rättigheter. Detta var bortom all rimlighet. Det fick vara nog. Jag var besviken och förbannad på den regering jag både röstat fram och stöttat med mitt medlemskap.

Jag skrev ett långt argt brev till Moderata Rikskontoret och min lokala förening. Där jag förklarade att jag ville lämna partiet och varför. Efter några veckor fick jag svar av Marcus Svinhufvud som leder Moderaterna i Nynäshamn och som också är kommunstyrelsens ordförande. Det var ett förstående svar. Men också en inbjudan till att träffas och prata lite.

Vi tog en fika. Den blev lång. Jag tror den varade i lite drygt 2-3 timmar. Det var första gången jag mött någon som arbetar som politiker på heltid. Visserligen har jag fått skaka hand med USA:s 39:e president Jimmy Carter men det räknas nog inte riktigt som ett möte på samma sätt.

Även om inte Marcus bemötte min politiska kritik annat än att visa förståelse för min frustration, så lämnade jag ändå mötet med en ganska positiv känsla. Jag hade ställt alla mina frågor. Och Marcus visade en öppen dörr att kika in i. Frustrationen och känslan av maktlöshet vände till nyfikenhet.

Jag beslutade mig för att gå till ett gruppmöte som ett nästa steg. Jag kände ingen där. När det var min tur att presentera mig så sade jag bara mitt namn och “trevligt att träffas”. Det var mest intressant att sitta och lyssna de första mötena. Allt från aktuella frågor i olika kommunala nämnder, men också lite om vad de andra partierna driver för frågor och vad som kanske nyligen skrivits i någon tidning.

Mötena var trevliga. De flesta som sysslar med politik i en kommun har andra jobb och är helt vanliga människor. Allt från bilmekaniker till tjänstemän. Precis som en själv. Den gemensamma nämnaren är ju ofta värderingar och intresset. Framförallt är det viljan att jobba för att något skall bli bättre. Det vill i grund och botten alla som engagerar sig inom politiken har jag förstått. Det som skiljer är sakinnehållet i förslagen och lösningarna på olika frågor. Men att det ska bli bättre, det är alla överens om.

Efter en tid av att ha gått på flera gruppmöten blev jag uppringd av Marcus. Det fanns en stol som ersättare ledig i en nämnd; näringslivs- och arbetsmarknadsnämnden. Som ersättare är man med på allt, och man tar plats när en ordinarie ledamot inte närvarar - ett utmärkt sätt att få en uppfattning om hur det politiska hantverket fungerar.

Efter lite övervägande tackade jag ja till nomineringen några dagar senare. När kommunfullmäktige sedermera i december månad år 2024 beslutade om ledamöter, presidie och ersättare i nämnden, så var jag därmed förtroendevald.

Och på den vägen var det.

SVT var nyligen hemma hos mig och min fru och gjorde ett reportage om vårt liv. Se det här.

SVT var nyligen hemma hos mig och min fru och gjorde ett reportage om vårt liv. Denna del handlade om hur det gick till när jag hämtade min fru vid Ukrainska gränsen - ett par dagar efter Ryssland invaderade Ukraina.

Se reportaget här.

Min ambition är att göra ett längre inlägg om hela resan vid ett senare tillfälle.

SVT gjorde även ett inslag vid vår hemkomst från resan för snart 3 år sedan.

Det tidigare reportaget hittar ni här.

Jag har länge tänkt att jag ska försöka få igång någon slags blogg (igen!). Utan att sätta etiketten på det hela här och nu så kan jag åtminstone utlova någorlunda genomtänkt text och bild. Förhoppningsvis intresserar det en och annan läsare. För mig känd eller okänd. Det kan även bli en och annan länk vidare om mina alster förekommer i andra kanaler eller om jag är med i något reportage, som det ju blivit en del av på senare tid.

Jag är också engagerad i Nynäshamns lokalpolitik sedan en tid tillbaka. Det är nog ett utav de ämnen jag kommer behandla här. Även om politiken är ett nytt område för mig att vara aktiv inom, så har jag har alltid haft ett enormt samhällsintresse. Jag har alltid varit en flitig läsare av diverse dagstidningar och andra medier som behandlar ämnet. Men det är något helt annat att “faktiskt sitta med vid bordet”. Och i den lokala politiken får man verkligen vara med och påverka sådant som påverkar det dagliga livet där man bor. Jag ska försöka dokumentera mina små steg in i det hela under kommande inlägg. Förhoppningsvis kan det ge en bild av hur politiken formar mig som människa och medborgare.

För den som undrar redan nu vilket parti jag är engagerad i så kommer svaret här; Moderaterna. Jag kommer berätta mer om vägen dit och varför jag nästan lämnade partiet i kommande inlägg.

Jag kommer även försöka varva med lite annat som engagerar mig utöver politiken. Familjelivet. De stora politiska frågorna. Recensioner. Aktiviteter. Jag älskar att fotografera och dokumentera allt möjligt. I sinom tid kanske det går att utstaka olika teman på hemsidan. Vi får se helt enkelt.

Vi börjar så här.

Simon